14 januari år 2008

Jag stirrar på mina händer. De har inte förändrats ett dugg de senaste två åren. De har fortfarande samma persikofärg, de är fortfarande lika smala och beniga med långa, spröda fingrar. Linjerna i handflatan ser likadana ut. Hur jag än stirrar kan jag inte hitta någon hemlig framtid dold i min hand. Mina naglar är fortfarande lika trubbiga och korta, fastän jag aldrig klipper dem.
Det sägs att man kan få reda på mycket om en person genom personens händer, men jag ser ingenting i mina som talar om hur jag är.
Mitt namn, i alla fall, är Melissa. Bry dig inte om efternamnet. Det är oviktigt i den här novellen. Låt mig istället enkelt beskriva mitt utseende.
Mörkt, platt hår. Lika matt och glanslöst och i samma färg som jorden i min mormors gamla rabatt i min trädgård. Mina ögon är gröna. I samma gröna färg som mossan under stenarna. Min kropp är smal och slank, och lika smidig som en panter. Min hy är blek med en nyans från rosor som färgar mina kinder. Mina tänder är vita som snö. Det gnistrar och sprakar när jag skänker någon ett leende.
Jag är ganska vacker och kan lätt förväxlas med en harmlös ung flicka. Men tro mig, det är jag inte. De som har den otur att tro det är oftast de som råkar illa ut. De som är skarpsinta och upptäcker faran som finns dold bakom mitt bedårande leende brukar komma undan.
Ibland.
Låt mig hoppa över avsnittet om vem och hur jag är. Du kommer att märka hur jag är senare i den här novellen. Men vem jag är, det är ett mysterium. Inte ens jag själv vet vem jag egentligen är. Men du kan ju alltid gissa. Kanske gissar du rätt. Kanske inte.
I alla fall, den här novellen kommer att beskriva några rader tragiska händelser. Jag erkänner, det var faktiskt jag som orsakade dem. Och det var med stor flit.
Anledningen till att jag skriver ner det här är att jag är riktigt nära slutet nu. Om jag ens kan dö. Kanske kommer jag att brinna i helvetet för alltid, eller kanske är världen så pass onaturlig att den ändå på något vis ger mig min himmel.
Händelserna började fredagen den 20 september. Tänk inte ens tanken att undra vilket år det var!
Det undrar du säkert nu, när jag tog upp det. Men snälla, bara sluta att undra.
Du kommer ändå aldrig att få veta det.

*

Det var en ovanligt kylig septembermorgon. Jag satt stilla vid mitt runda, stora bord med tomma stolar och smuttade på varm mjölk med honung i. Precis som alla andra morgnar.
En hackspett som ivrigt började hacka mot mitt fönster fick mig att rycka till.
Jag vände huvudet åt det håll ljudet kom från och betraktade lugnt det lilla djuret som pickade på fönstret. Jag var van vid att djur ofta ville komma in till mitt hus. De drogs mot mig. Som magneter.
Likaså drogs människorna till mig. Mest av allt männen.
Jag orkar inte räkna upp alla de friare som knackat på min dörr och bett om min hand.
Jag är så obeskrivligt trött på det.
Jag reste mig hastigt upp utan att ens bry mig om stolen som föll till marken med en hög smäll. Sedan ställde jag muggen som nu var tom på bänken i köket.
Hackspetten hackade fortfarande frenetiskt på mitt fönster. Återigen vände jag huvudet mot fågeln.
”Dö” viskade jag. Hackspetten föll till marken utan ett ljud.
Jag tog min morgonrock i vackert siden, tog på mig mina skor och gick ut i den kalla morgonluften. Kylan störde mig inte, istället gav den mig rysningar av välbehag.
Den lilla fågeln andades fortfarande med små, snabba andetag. Kraften från mitt ord hade inte helt och hållet fått sin fulla styrka innanför väggarna i mitt hus.
Jag lyfte fotsulan en aning, precis bredvid hackspettens lilla stjärt, sedan lät jag den falla till marken.
Ett krasande ljud hördes.
Fågeln andades inte längre.
Jag lyfte upp det sorgliga eländet och betraktade fågelns näbb med huvudet på sned. Den var väldigt liten, men spetsig. Fjädrarnas vackra färger; röda, svarta och vita, hade blivit nedsmutsade och tilltufsade av min fot. Jag slätade ut dem och strök bort smuttset med min tumme.
Sedan lade jag fågeln i den lilla bäcken bredvid mormors rabatt. Lugnt betraktade jag den lilla kroppen långsamt flyta iväg i takt med naturen. I takt med det den hörde hemma i.

Morgonen därefter knackade det på min dörr. Innan jag öppnade stannade jag vid min spegelbild. Mörka ringar dolde sig fortfarande kvar under mina ögon efter nattens sömn. Mitt hår var rufsigt men ändå på ett väldigt attraktivt sätt. Mina ögon lyste klara, utan minsta spår av det mörka de hade sett.
Jag blinkade några gånger, sedan öppnade jag dörren.
En väldigt stilig ung man med breda axlar stod vid kanten av min tröskel. I handen bar han en bukett blommor; höstanemoner. Jag kände genast igen honom. Han jobbade i bageriet nere i byn och var lärling till sin far.
Jag log mot honom, visade mina vita tänder. Pojken log blygt tillbaka.
”Ms Melissa” sa han artigt och räckte fram blommorna han bar i handen.
Jag tog emot dem och stack dem under min näsa. Långsamt drog jag in doften, blundade och tänkte på hösten. Sedan log jag mot honom igen, gick in i köket och satte blommorna i en oanvänd vas.
Pojken såg fortfarande osäker ut när jag rundade hörnet och ställde mig framför honom.
”Ja… jag har ju hört att du har nekat till många män som varit här. Men jag tänkte ändå försöka ge det en chans” Han log lite generat. ”Kan jag be om att få tala med din far?”
Jag lade huvudet på sned och gav honom en strålande blick. Sedan mörknade jag.
”Min far är död” sa jag allvarligt. Jag hade aldrig erkänt det för någon, men jag kände att det inte gjorde något nu längre. Inte med tanke på vad jag hade planerat.
”Åh” sa han. Han kastade en blick på min gestalt. Jag visste vad han tänkte. Inte alls vanligt att en blott 17 årig flickas far inte levde. Men jag var inte 17 år, som han säkert ansåg att jag var. Inte heller hade jag någonsin haft någon far.
”Din… mor då?” undrade han tvekande.
”Hon lever inte heller” svarade jag. Mina mossgröna ögon borrade sig in i hans. Och jag visste att när han tittade på dem, var allt han kunde se två bottenlösa hål som nästan slukade hans inre.
”Åh” sa han igen. Ganska dumt för att vara en friare. Jag skakade på huvudet för mig själv. Innan den dumme pojken hann säga några mer ”åh” gav jag honom ännu ett strålande leende.
”Men kom in till mig, är du snäll. Stig in. Jag har dukat bröd och ost och ännu mer goda saker som kan tänkas mätta herrns mage. Kom in”
Pojken tvekade fortfarande, men tillslut klev han in och hängde sin rock på en krok.
Jag tog hans skor och ställde dem på skostället. Tillsammans gick vi in i köket.
Till sin förvåning fick min nye vän se att bordet var tomt.
Han tittade förvirrat på bordet, sedan på mig. Sedan på bordet igen. Han verkade inte riktigt kunna bestämma sig var han skulle titta.
Innan han hann bli ännu mer förvirrad andades jag i hans ansikte.
”Gå upp i mitt sovrum. Lägg dig ner så ska jag hämta lite förfriskningar till dig. Det kommer att bli väldigt… uppfriskande”
Han nickade stumt och hasade sig sedan viljelöst upp för trappen. Jag sprang in på lätta fötter in i mitt lilla vardagsrum där jag hade min lilla eldstad. Jag öppnade eldstaden och blåste ut sotet som svävade ut i ett vackert, svart moln. Sedan tog jag redskapen som låg där.
Det var en tunn kniv, en sax och en nagelfil.

Ännu en morgon gick. Jag kände när jag vaknade och som vanligt kammade mitt hår att den skulle bli spännande och livsfylld.
Jag log för mig själv när jag hörde de svaga stönen när jag stängde min sovrumsdörr. Min natt hade varit alldeles för bra för att vara sann på många, många år.
Jag gick ner för de vita trapporna utan att bry mig om att göra frukost. Jag visste redan vad som väntade mig inom några minuter. Jag tittade förväntansfullt på mitt gökur som hängde på väggen, och när den lilla göken åkte ut och ko-koade knackade det som väntat på ytterdörren.
Det var bagar-pojkens far. Han var lika stilig som sin son, med undantag för att han var mycket äldre. Hans gråa hår och starka muskler tydde på långa arbetsdagar i bageriet i många år.
Han harklade sig mot mig och slätade till sin klädsel inför den vackra unga damen han hade framför sig.
”Nämen hej, Mr Kingston!” sa jag glatt. Jag räckte fram handen och han tog misstänksamt emot den.
”Melissa” sa han enkelt. Han var en av de få som såg bakom mitt leende, som kunde upptäcka det vrickade och onaturliga som fanns innanför det.
”Vad kan jag hjälpa till med?” frågade jag oskyldigt.
”Min son” svarade bagaren.
”Din son?” upprepade jag oförstående.
”Ja” bekräftade Kingston. ”Han var här igår och friade till dig. Han kom inte hem till mig på eftermiddagen. Vet du var han är?”
Jag ryckte på axlarna som svar på hans fråga.
Bagaren väntade men jag sa inget mer.
Han blev allvarligare på rösten.
”Ms Melissa” sa han strängt. ”Jag ser på dig att du vet något, och jag ber dig att berätta för mig det du vet. Min son kan vara i fara och jag vill inte att något ont ska hända honom”
Jag skrattade åt honom. Ett högt, glatt och klingande skratt. Hans min blev allt bistrare och han sträckte på axlarna.
”Nu ska du lyssna på mig, unga fröken”
”Nej” avbröt jag honom. Jag borrade in mina ögon i hans. ”Du ska lyssna”
Mannen nickade monotont och ett litet fnitter undslapp mig. Det var så länge sedan jag hade haft lika roligt. Mycket hade förändrats.
Som ett trollslag blev jag allvarlig igen. Mina stora pupiller brända hans ansikte och jag pratade långsamt.
”Din pojke finns i det här huset. Jag ska visa honom för dig. Jag ska visa dig att dina… onda aningar är bekräftade. Han har lidit mycket svårt under natten och allt för din skull. För att du skulle bli stolt över den flicka han hoppades skulle bli hans igår morse”
Mannens mun var öppen, och han stirrade på mig med fasa i blicken. Jävlar. Jag hade inte riktigt lyckats med den här mannen. Han var segare än jag trodde.
Men ändå ett enkelt byte.
Jag tog hans hand och ledde honom upp för trappan.
”Du förstår” sa jag medan vi gick. ”Du får inte döma mig för hårt. Jag har haft det väldigt tråkigt under en lång tid och din förtjusande son fick mig att känna lycka igen. Du borde vara tacksam över att du gjort en annan människa lycklig” Jag sneglade mot honom.
”Är du tacksam, mr Kingston?”
Mannen bara stirrade på mig. Men sa ingenting. Hans kropp var avstängd men hans hjärna var i full gång. Jag hade turen på min sida.
Vi stannade vid min sovrumsdörr.
Jag lade örat mot dörren och lyssnade. Stönandet och krafsandet hade upphört, vilket var bra. Jag drog undan mitt hår från ögonen och log mot Kingston.
”Öppna du, herrn”
Han stirrade fortfarande på mig med samma fasa i blicken, men han drog ner dörrhandtaget.
Sovrumsdörren öppnades med ett svagt, gnisslande ljud.

Du får ursäkta mig att jag avbryter mitt i novellen. Men innan du får reda på vad som hade hänt stackars Mr Kingstons son så vill jag bara säga att jag antagligen kommer vara död vid den tiden du lever i. Bara så att du inte skrämmer upp dig själv allt för mycket, jag är ingen otäck vålnad som kommer att hemsöka dig och slita ur dig dina ögon och klippa av dig din tunga. Samt fila av varenda del av ditt skinn som täcker din kropp.
Ja. Det var exakt det jag hade gjort med Mr Kingstons son.

Åsynen av sin sons sargade kropp fick förtrollningen i Mr Kingstons kropp att brytas. I ren sorg och förtvivlan och fasa skrek han rakt ut och föll på knä på golvet.
Hans sons tomma ögonhålor såg oseende på honom. Sonens tomma, öppna mun kunde ha bildat ord men hade ingen tunga som kunde hjälpa honom.
Mr Kingstons älskade son var död.
Tårar strömmade ner för mannens ansikte, och hans naglar skrapade upp flisor i golvet. Han var fast i sin egen olyckliga sorg, och jag tänkte avsluta hans lidande.
”Mr Kingston” sa jag lugnt.
Mannen for plötsligt upp snabbt som en pil. Hans ögon var blodsprängda och hans ansikte var förvridet av smärta och ångest, blandat med hat.
”Häxa!” vrålade han. ”Djävul! Ohyra! Slyna! Jag ska döda dig!” Mr Kingstons händer kröktes till klor, och för ett ögonblick trodde jag faktiskt att han skulle strypa mig. Men istället föll hans händer ner mot sidorna och hans ögon svämmade över av tårar.
”Varför?” andades han.
”Därför” svarade jag. Sedan grep jag tag om mannens breda axlar, drog hans huvud mot sin son och stirrade med all min kraft in i hans ögon.
”Dö” viskade jag.

*

Jag beklagar verkligen både unge Kingston och hans fars död. Men som sagt, jag kunde inte hjälpa det.
När livet går samma upprepande sträcka varje dag, blir man tillslut trött på eländet.
Jag blev trött på det.
Jag stirrar fortfarande på mina händer och tänker tillbaka på ögonblicket då de här händerna dödade med sådan lätthet. Naturligtvis var det inte första gången, och inte heller sista. Men Mr Kingstons son var nog den som jag låtit lida mest av alla de offer jag tagit.
På något sätt känner jag alltid kärlek för mina offer innan jag dödar dem. Deras lidande får mig att känna mig lycklig, nästan förälskad.
Jag har aldrig varit så lycklig som när jag dödade bagar-pojken.
Häxa, hade Mr Kingston kallat mig. Det är kanske vad jag är. Som sagt så vet jag inte riktigt vad eller vem jag är. Djävulen? Nej. Inte troligt.
Jag har aldrig trott på djävulen, eller helvetet, eller egentligen något som har med religiös tro att göra. Men jag har alltid trott på mig själv och min förmåga.
Mitt namn är Melissa. Hela jag är ett mysterium.
Om jag ångrar något?
Jag ångrar faktiskt lite att jag dödade den vackra hackspetten.

QUESTION: VAD TYCKER NI? :)
/Julia♥